Nördigaste nörden

Hej!

Jag vet inte hur jag ska formulera det här inlägget för glada små känslo smurfar hoppar runt i huvudet på mig och stör min koncentration. Från och med denna dag är det offentligt, jag kan inte kämpa emot längre, lilla Bus har vunnit över mig på sin sida och jag är där för att stanna.

För er som inte känner mig så väl så var min Prins alltid MIN häst, från dag ett var han alltid min, vi växte upp tillsammans och även när han såg ut som en lama såg jag alltid hur fin han kunde bli, när han var en vild åring och släpade omkring på mig var han fortfarande min prins. Aldrig att jag kunde bli arg på honom, han var verkligen min fröjd och glädje i livet. Varenda gång jag ropade på honom i hagen kom han för att möta mig och sen följde han alltid mig till grinden där han väntade på att jag skulle komma tillbaka. Kort sagt så gillade jag min fula ankunge och han gillade mig, det var helt enkelt vi.
Mamma däremot såg honom mer för vad han var (ful, odräglig som unghäst och lite för busig) Även om han till slut lyckades vinna över henne också : ) Svea har alltid varit just mammas häst, nästan på samma vis som Prinsen var min. Jag såg bara det "dåliga" med henne medans mamma bara såg det bra. Omedvetet tror jag det blev såhär bara för att vi skulle ha vars en. Pappa är klokast och tycket om dom alla lika mycket.

Nu till saken, lilla arga Bus har idag samlat på sig dom sista plus poängen som behövdes för att vinna över mig på sin sida. Nu kommer även jag att ha överseende med hennes skavanker och humör. Nu är hon "min" på riktigt och jag vet inte om jag är så sugen på att lämna tillbaka henne till mamma igen. Det som verkligen fått mig att vända är känslan jag får när jag rider henne, hon är så fruktansvärt lättlärd och därför går utvecklingen både fort och spikrakt uppåt. Bortsett från förra måndagen har hon aldrig gjort ett dåligt pass utan jag känner hela tiden hur hon lyssnar efter nya signaler och gör varje pass sitt yttersta för att jag ska vara nöjd. Hon känns som en vetgirig skolflicka som inte nöjer sig med något sämre än mvg och tänker minsann vända ut och in på sig själv för att klara det.
Nu pensioneras uttrycket cp-Svea för att ge plats åt silver-Svea (hon må va fin men den där guldplatsen kommer alltid tillhöra Prinsen).
Här slutar jag att yra för idag och återkommer imorgon när jag förhoppningsvis lugnat mig lite.

Puss på numera min fina